Vänersborg och dess Par Bricole 1839. Ett 175-års minne författat av Museichef Peter Johansson år 2014
Det var fem av Vänersborgs mest inflytelserika män som äntrade Drakens rygg sen- sommarsöndagen 26 augusti 1838, en sjätte skulle ansluta ett par mil söderut efter Trollhätte slussar. Målet för resan var Tempelstaden i söder – Göteborg. Att ”äntra Drakens rygg”, det vill säga ta sig med fartyg längs Göta älv, sågs av de flesta som ett bekvämare alternativ till den så kallade ”Rapphönan” vilket var den folkliga benmningen på de ofta ofjädrade enkla kärror som brukades av gästgivargårdarna. Att som vänersborgare göra en resa tur och retur till Göteborg var vid denna tid något som tog flera dagar i anspråk. Detta betydde att ett sådant äventyr också krävde viss kassa och för folk i gemen var sådana resor en sällsynthet, om de ens företogs överhuvudtaget.
De män som denna dag red Drakens rygg hade som mål att öppna en loge av ordenssällskapet Par Bricole i Vänersborg. Den närmsta logen var Göta Par Bricole i Göteborg där alla, utom en, av resenärerna redan var medlemmar. Önskan var nu att slippa de långa resorna för att gå på logemöten och man hade förhoppningen att Göta Par Bricole kunde bli moderloge för ett nybildat sällskap i Vänersborg.
Landskamrer Fredrik Håkan Gasslander, landssekreterare Carl Adolf Strömberg, handlanden Johannes Spaak, brukspatron Carl Wikström, possessionaten Carl Adolf Malm och handlanden Peter Emanuel Svedberg återvände fyra festliga dagar senare, 30 augusti, med ett positivt besked. Göta Par Bricole accepterade en dotterloge i Vänersborg och i oktober samma år kunde Gasslander och hans ordensbröder sända in en ansökan till Moderlogen i Stockholm om bildande av landets tredje loge – Vänersborgs Par Bricole. Undertecknare av den ansökan som gick in till Moderlogen i Stockholm var sju vänersborgare vilka redan var medlemmar i Göta Par Bricole. Förutom de nämnda; Gasslander, Strömberg, Spaak, Malm och Svedberg finner vi läkaren Wilhelm August Palmaer och handlanden Gustaf Jonsson. Wikström, som tidigare inte var bricollist, saknas i skrivelsen till Stockholm.
Att de sex initiativtagarna nu var på väg att föra Par Bricole till den lilla vänerstaden var stort. Än större var att samma personer också förde 1800-talet talet till Vänersborg då de var centralgestalter i ett samhällsbygge som till stora delar ännu sätter sin prägel på staden.
En kolera- och brandhärjad stad
När man gick in i sommaren 1834 var ännu 1700-talet påtagligt i Vänersborg – en mindre trästad med 2 400 invånare. Sedan slutet av 1600-talet hade man varit administrativt centrum och landshövdingesäte för det då nybildade Älvsborgs län vilket gav Vänersborg en viss karaktär av ämbetsmannastad. De viktigaste näringarna var en långsamt expanderande sjöfart och de hantverksskrån som dominerat handel och hantverk det senaste seklet.
Kanske kände ändå vänersborgarna att de stod på randen till en ny tid. År 1800 hade Trollhätte kanal öppnats och den flerhundraåriga tanken om en vattenled mellan Vänern och Västerhavet hade förverkligats. Många vänersborgare hade emellertid betraktat kanalbygget med oro och misstänksamhet då man var övertygade om att detta skulle leda till stadens undergång. Sedan urminnes tider hade man nämligen haft sin huvudnäring av den omlastningstrafik mellan sjö- och landsvägstransport som varit ett måste så länge fallen vid Rånnum och Trollhättan omöjliggjorde fartygstrafik på denna del av Göta älv. Hästkörslorna med stångjärn och skogsprodukter på den så kallade Edsvägen, mellan Vänersborg och Åkersström nedan Trollhättefallen, hade givit säker inkomst för generationer av vänersborgare. Deras oro skulle dock komma på skam. Redan tidigt märktes sjöfartens ökande betydelse och när så också Göta kanal öppnade för trafik 1832 visade det sig att Vänersborg hamnat på första parkett vid landets viktigaste transportled.
Sommaren 1834 var ovanligt varm, luften och vattnet var kvalmigt. Kanaltrafiken var igång och staden hade redan gästats av enstaka ångbåtar även om segelfartygen skulle dominera länge än. Mitt i den varma högsommaren kunde ännu ingen ana att 1700-talets Vänersborg stod på randen till sin undergång. I slutet av augusti kom invånarna att få erfara en förödande nackdel av att ligga nära den flitigt trafikerade vattenvägen när denna också visade sig vara en dödens väg. Den nya vattenleden, med ett stort antal passerande skepp, skulle nämligen bli en effektiv smittspridare. Den oanade konsekvensen av detta uppenbarade sig när den första av en rad koleraepidemier, som under de följande tre årtiondena skulle komma att hemsöka landet, nådde Västsverige.
Koleran, cholera asiatica, har att söka sitt ursprung i trakterna av dagens Indien och Bangladesh. Omkring 1816-17 började denna dödliga tarmsjukdom, av oklara orsaker, att sprida sig utanför sitt gamla område. År 1830 noterades de första fallen i Europa och fyra år senare hade smittan nått Sverige och Göteborg. Varför Sverige angreps så hårt just detta år är osäkert men det kan ha haft betydelse att denna sensommar var den varmaste under hela århundradet med en medeltemperatur i Göteborg på 20,5 grader.
Till Göteborg kom smittan via sjöfarande. Sjukdomsförloppet var i de flesta fall mycket snabbt. Inkubationstiden kunde variera från något dygn till en knapp vecka och främsta smittkällan var förorenat vatten. Läkarexpertisen stod handfallen inför denna nya epidemi och man saknade i princip helt fungerande skyddsåtgärder. Det mest effektiva var naturligtvis försöken att sätta smittade orter i karantän men ofta lyckades smittan slippa igenom. En av orsakerna var att man behövde en förhållandevis stor smittdos för att utveckla kolera. Således kunde många vara smittbärare utan att själva insjukna. Det första dödsfallet i Göteborg noterades 26 juli. Hur sjukdomsförloppet kunde gestalta sig framgår av följande citat ur en almanacka från 1855:
”Utbildad kolera igenkännes av ymniga och täta kräkningar och avföringar av en tunn, nästan färglös eller risvattenlik vätska, osläcklig törst, stor kraftlöshet, brånad i maggropen med svår ängslan och oro, kramp i armar och ben, en egen heshet i rösten, kall tunga och andedräkt, svag puls, iskyla först i händer och fötter, sedan i den övriga kroppen, blåaktig hudfärg, avstannad urinavgång, infallet ansikte…”
Längs kanalen spreds nu koleran norrut och nådde Vänersborg inom knappt två veckor då första offret, 56-åriga fattighjonet Sven Zetterström, avled 8 augusti. Dödsfallen följde nu i strid ström och när den siste med diagnosen, sågaren Olof Jonsson på Huvudnäsön väster om staden, avled 16 september hade omkring 135, eller nära 6 procent, av stadens 2 400 invånares liv skördats av sjukdomen. Detta skulle motsvara närmare 1 500 personer inom samma område i dag. Försöken att denna varma rötmånad skydda sig från farsoten hade varit fruktlösa och den energiske stadsläkaren Gudmund Sandmark stred mot en övermäktig motståndare. Man hade prövat olika rekommenderade läkemedel, försökt sätta staden i karantän, rökt med enris, bestänkt golven med ättika och spolat gator rena med hjälp av brandsprutor.
Föga förvånande spreds smittan främst i miljöer där de sanitära förhållandena hade mycket i övrigt att önska. Bland dödsfallen noteras också att en majoritet var att hämta ur samhällets lägre skikt bland fattighjon, arbetskarlar, pigor, fattiga änkor, flottkarlar och gesäller. I enstaka fall finner man även handlare och hantverkare bland de avlidna. Värt att notera är att även om barn drabbades var merparten av de som avled vuxna personer. Särskilda begravningsplatser öppnades i stadens utkanter där jordfästningar skedde i stort sett varje kväll. Detta svåra uppdrag fick omhändertas av komministern Anders Sjöberg då den ordinarie kyrkoherden sedan lång tid låg sängbunden av ålderdomskrämpor.
Det hade ännu inte gått tre veckor sedan sågaren Olof Jonsson sattes i jord förrän nästa katastrof väntade vänersborgarna. Lördagen den 4 oktober var solig och varm för årstiden. Skomakaren och garvaren Frans Kylander vid Södra Tullen, nu motsvarande Edsgatan 10, hade med familj begivit sig ut till sitt lantställe vid Torpa, några kilometer söder om staden. Innan Kylander reste hade han beordrat sin gesäll Carl Gustaf Löfgren att koka sältran för impregnering av läder. Till sin hjälp skulle han ha garveriets andre gesäll Ernst Gustaf Hägnander. Kylander hade haft ytterligare en garvaregesäll men denne hade veckorna innan blivit ett av koleraepidemins offer. Då Löfgren uppges ha arbetat vid garveriet endast ett par veckor kan det vara så att han anställts i den nyss avlidne gesällens ställe. Trankokningen skulle göras i en förfallen bykstuga på gården till det kombinerade garveriet och skomakeriet och den inmurade bykgrytan fylldes med drygt 140 liter sälspäck. Själva beredningen av tranet påbörjades vid tvåtiden på eftermiddagen där tranet fick koka i grytan över öppen eld. Det spreds en illa lukt varför de båda gesällerna öppnat dörr och fönster i bykstugan för att vädra ut den värsta odören.
Efter närmare fyra timmar, vid 18-tiden, kokade tranet så kraftigt att eld plötsligt slog upp mitt i grytan. Lågorna stod höga och tog fäste i bykstugans väggar. I panik ropade Löfgren efter Hägnander och några andra personer på gården att hämta kohudar för att försöka kväva branden. Genom de öppna fönstren fick elden emellertid god syretillförsel och tvärdraget gjorde att lågorna snart slickade bykstugans ytterväggar. Försöken med kohudarna visade sig fruktlösa och inom kort hade även intilliggande gårdsbyggnader fattat eld.
Frivilligbrandkåren larmades men det hade då förlupit närmare en halvtimma från det att branden bröt ut till dess man lyckats påkalla uppmärksamhet genom klämt- ning i kyrkklockorna. Frivilligbrandkårens olika befäl och sprutchefer utgjordes till stora delar av ledande personer inom borgerskapet. Vid kyrkklockornas klämtning befann sig flera av dessa på borgarfest hos handelsmannen Carl Wilhelm Skarin som bjudit in för att fira öppnandet av sin nya butik i nordöstra hörnet av Residens- och Drottninggatan. Detta kan ha försenat utryckningen men värre var den oreda brand- utrustningen befann sig i. Den största sprutan var isärmonterad då den använts för att spola gator i samband med koleraepidemin och andra delar av utrustningen var åldrad och bristfällig med torra och spruckna läderslangar. Några av sprutorna var dessutom så underdimensionerade att vattenstrålen inte ens nådde takåsen på envåningshus.
Förutom bristfällig utrustning tycks det i den dramatiska situationen ha rått en stor oreda i organiserandet av släckningsarbetet. En ladugård tillhörande änkan Röding, i närheten av Kylanders gård, revs för att öppna brandgata men med resultat att hö och foder antändes och spreds vida över kvarteret. Brandsegel hissades i fruktlösa försök att hindra eldens spridning. Lika lönlösa blev försöken att använda den så kallade von Akens Eldsläckningsvätska. Langningskedjorna där vattenfyllda hinkar vandrade från hand till hand från kanalen till brandhärdarna förmådde intet mot lå- gorna. Därtill övergavs flera brandsprutor då sprutcheferna istället valde att ta sig till sina egna hem i hopp om att kunna bärga bohag innan elden nått dit. Vid brandspruta nummer fem, som stationerades i stadens sydvästra del, fungerade arbetet bättre. Denna spruta övergavs aldrig då den sköttes av häktets för tillfället frisläppta fångar. En hjälteinsats kan även tillskrivas den unge snickarlärlingen Johannes Pettersson som observerade brand på kyrktaket. Via åskledaren klättrade Pettersson upp på ta- ket och hissade med hjälp av ett rep upp vattenhinkar. Genom vattenbegjutning av brandhärdarna lyckades han med nöd rädda 1700-talskyrkan. Branden syntes under natten vida omkring, som ett ljussken över himlen och landsbygdsbefolkningen i stadens omgivningar samlades på bergen väster om staden och bevittnade förgängelsen.
På söndagsmorgonen falnade branden och av Vänersborg återstod i stort sett endast – namnet. Bland ruinerna reste sig ännu landshövdingeresidenset, kyrkan, kronobageriet, häktet och några enstaka gårdar i stadens utkant och sydvästra del – allt annat hade förtärts under de cirka fjorton timmar branden rasade. En målande bild av förödelsen gav Wenersborgs Tidning som kom ut på provisoriskt tryckeri vid Gropbron, söder om staden, fyra dagar senare;
”Svag blir all beskrivning av eländet och nöden. Åsynen av ruinerna tala kraftigast och nog. Kommen att se dem, människovänner och likar, I som kunnen det, – kommen från edra skyddade boningar, att skåda den hemska synen av en försvunnen stad! Vid de ännu rykande grushögarne; vid åsynen av de skelettlika eldstäderna, som stundligen hota att nedramla: vid den osägligt hemska ödslighet, som eder här omgiver; vid blicken på de här och där fjärran spridda tälthyddorna, som nu giva ett svagt skydd åt armodets husvilla offer: vid den naturliga frågan: var vistas, var dväljes de övriga så bedrövligt husvilla och var finna de tillgång att stilla hungern och möta årstidens stränghet för sig och sina barn?”
Vid den efterföljande rättegången lades hela skulden på Carl Gustaf Löfgren, som under tiden insatts på stadens häkte. Den lokala kämnärsrätten dömde honom till att erlägga ett skadestånd om 240 550 Riksdaler banco och om han inte ägde dessa medel arbeta av summan med dagsverke – en naturligtvis fullständigt omöjlig utmaning för den utblottade gesällen. Därför tillades att som alternativ till böter kunde straffet utgå med 28 dagars fängelse på vatten och bröd. Även om senare Hovrätten fastställde Kämnärsrättens dom utmättes aldrig något straff då Löfgren avled i häktet redan 28 februari 1835.
Den följande vintern innebar naturligtvis en svår prövning för de drygt 2000 hus- villa vänersborgarna. Västgöta-Dals regemente ordnade med provisoriska bostäder i form av tält och jordkojor. Merparten av invånarna kunde emellertid inhysas på den omkringliggande landsbygden. Dessutom insamlades stora mängder mat och kläder som hjälp åt de nödställda. När det gällde de akuta livsförnödenheterna öppnade några av stadens borgare sina landerier för de hemlösa, landerier i stadens omedelbara utkant där matförråden var oskadda. För många var förlusten extra kännbar då stora delar av den brandskadade egendomen inte var fullt försäkrad.
Inom loppet av några månader hade vänersborgarna genomgått två prövningar av gigantiska mått – kolera och brand. Även om brandens ödeläggande av hela staden kan synas som den kanske svåraste prövningen ansågs ändå koleran vara detta. Ingen människa omkom i branden medan över 130 rycktes bort i koleraepidemin. Den tidigare okända sjukdom vars orsak och smittvägar man ej kände och där människor utan kontroll och förvarning på några timmar kunde läggas i grav tog mer psykiskt på stadsbefolkningen. Att under flera veckor bara gå och frukta den död som när som helst kunde slå till satte sina spår och i Vänersborg myntades talesättet; ”Brand varje natt – men aldrig mer koléra!”.
Bricollister och stadsbyggare
Det hade inte gått mer än fyra år efter det att staden härjats av kolera och brand som de sex glada Bricollisterna sökte sig till Tempelstaden för att öppna loge i Vänersborg. De flesta hade själva bevittnat de nyss timade katastroferna eller just anlänt till en stad i ruiner. Flertalet av Vänersborgslogens stiftare skulle också ha det gemensamt att de tillhörde några av de främsta drivkrafterna vilka kom att bli starkt involverade i framväxten av det 1800-talets Vänersborg man nu stod på tröskeln till:
Landskamreren Fredrik Håkan Gasslander föddes i Stockholm 1791 som son till borgaren Samuel Gasslander och dennes hustru Fredrika Hoffman. Tidigt valde han tjänstemannabanan och skrevs in som extra ordinarie på Stockholms läns Landskontor 1806. Fyra år senare tillträdde han ett vikariat som länsbokhållare för Älvsborgs län vilket innebar flytt till Vänersborg. År 1813 blev tjänsten ordinarie. Parallellt med sin anställning vid landshövdingens förvaltning hade Gasslander befattningen som stadskassör i Vänersborg samt förtroendeuppdrag som vice sekreterare i länets hushållningssällskap. År 1819 befordrades han till kronofogde i Marks, Bollebygds och Vedens härader. Först bosatte han sig i Surteby men flyttade efter ett par år till Borås. Även i Borås åtog sig Gasslander uppdrag utöver sin ordinarie tjänst. Han blev skattmästare i hushållningssällskapets södra filial och efter Borås stadsbrand 1827 satt han som ordförande i den värderings- och regleringskommission som då inrättades. Gasslander uppskattades för sina insatser och 1829 fick han mottaga en antik silverkanna med påskrift från Borås stads invånare.
Förmodligen var det på grund av det skickligt utförda uppdraget som ledare av värderings- och regleringskommission som gjorde att han kallades tillbaka till Vänersborg i november 1834. Några veckor tidigare hade staden lagts i aska och det åter- uppbyggnadsarbete som vidtog var av gigantiska mått och krävde tjänstemän med stor erfarenhet och ledarförmåga.
Landshövding Paul Sandelhielm satte Gasslander, vilken nu fick titeln landskamrer, som ansvarig för handläggningen av alla de frågor som uppstod i samband med reglering av nya tomter och upprättande av ny byggnadsordning. Att dessa frågor kunde bli komplicerade kan man förstå då man enligt den nya stadsplanen skulle öppna en kvartersbred öppen brandgata i öst-västlig riktning genom centrala staden. Här skulle man ersätta tidigare bebyggelse med utvidgat torg och en stadspark. Därför kunde det vara nog så delikata ärenden då tidigare ägare av dessa, stadens bättre, tomter skulle kompenseras. Det föreföll också naturligt att Gasslander ledde arbetet med den nya brandordning som samtidigt upprättades för Vänersborg.
Som ett barn av den nödhjälpskommission vilken i hast inrättades efter branden skapades år 1836 en drätselkammare som organiserades av Gasslander och där han kom att bekläda ordförandeposten under tre perioder fram till 1854. Vid sidan av detta arbete fick han nya förtroendeposter inom hushållningssällskapet, Wermlands Provincial Bank liksom i lasarettsdirektionen.
Landssekreterare Carl Adolf Strömberg var liksom Gasslander anställd inom lä- nets förvaltning. Han föddes enligt osäkra uppgifter 1787 i Fristad men förekommer inte i socknens födelsebok. Redan 1809 kom han till Vänersborg där han senare erhöll tjänst som lasarettssyssloman. Hans karriär inom länsstyrelsen gick från lands- kanslist till landsfiskal och slutligen landssekreterare. Även Strömberg deltog i nödhjälpskommissionens arbete efter branden och när Gasslander ingick i direktionen för Värmlandsbanken var redan Strömberg en av Sparbankens stiftare. Wenersborgs Sparbank hade grundats redan 1822 och var, tillsammans med den i Mariestad, rikets tredje Sparbank. Under ett tiotal år var den dessutom stadens enda bank.
Possessionaten Carl Adolf Malm föddes 1804 i Tossene socken, Sotenäs Bohuslän, och kom som bokhållare till patron Emanuel Nordström på Önafors herrgård strax öster om Vänersborg år 1825. Hans bakgrund var enkel och han sades varit ”en kojans son” som genom egen skicklighet och drivkraft skapade sin karriär. Från 1831 bodde han på Nygårds egendom i Västra Tunhem och gifte två år senare in sig i en gammal handelsmannasläkt i Vänersborg då han ingick äktenskap med den 19-åriga Wilhelmina Hafvenström. Malm kom att bli en av Vänersborgs ledande handlare vid århundradets mitt och deltog med stora investeringar i stadens återuppbyggnad efter branden. I slutet av 1830-talet uppförde han ett tvåvånings stenhus i sydvästra hörnet av Kungs- och Kyrkogatan på en tomt och fastighet han inköpt redan före stadsbranden. Några år efter det att stadens Societetsbolag grundats sålde Malm byggnaden till bolaget vilket 1843 där öppnade Societetshus med teater, festlokal med mera. Samtidigt hade Malm låtit uppföra en av stadens mer magnifika privata hus, det så kallade Malmska huset som famnade ett halvt kvarter i hörnet Hamn- och Kungsgatan. Huset är i dag känt under namnet Paalzowska huset. Under sina sista år flyttade Malm till sin gård Nabbensberg, ett par kilometer söder om staden. I Malm hade Vänersborg en synnerligen uppskattad sällskapsmänniska och det var inte utan orsak han i vänkretsen kallades ”Den Glade”.
Handlanden Johannes Spaak, född i Uddevalla 1798, kom till Vänersborg året före de stora karastroferna – 1833. Han förlorade betydande handelslager i branden men kom under de följande årtiondena att bli en av stadens mest burgna affärsmän vilket bland annat framgår av att han ägde högsta röstetalet vid val av magistratspersoner. Inkomsterna grundade han främst på en omfattande bryggerirörelse, bageri samt rederiverksamhet. Redan på 1840-talet drev han handel på utlandet, främst Ryssland med sin galeas Rosa. Under följande årtionde utökades rederiverksamheten med anläggande av ett varv vid Gropbron där atlantgående segelfartyg byggdes under ledning av erfarna skeppsbyggmästare. Spaaks position i staden manifestrades av det imposanta tegelhus han uppförde i tre våningar vid Fisktorget, som en pendang till det hus Carl Adolf Malm byggde vid samma tid. Spaaks hus rymde 23 rum, två kök och källare. På bakgården fanns en flygel av korsvirke och sten med tre rum och brygghus, ett timrat hus med salubod och kontor, bageri, flera magasin i tre-fyra våningar samt stort bryggeri och ångbränneri, stall och fähus. Handels- och bryggeriverksamheten låg strategiskt invid den livligt trafikerade kanalen. Johannes Spaaks hus med tillhörande verksamhet såldes inför hans avflyttning till Stockholm 1856. Han var för övrigt den ende av Par Bricoles grundare som valde att bryta upp och lämna Vänersborg. Hans hus, senare kallat Strömmerska huset, kom dock att vara en av Vänersborgs profilbyggnader fram till rivningen 1975.
Handlanden Peter (Per) Emanuel Svedberg stammade från en gammal väners- borgsfamilj. Han föddes här 1800 som son till hattmakare Anders Svedberg och den- nes hustru, prästdottern Märtha Tenggren. På moderns sida kunde han följa sin släkt ända till 1500-talet och Vänersborgs moderstad Brätte. Bland förfäderna fanns borg- mästare i såväl Brätte som Vänersborg. Även om släkten längre tillbaka i historien kunde ståta med fina titlar föddes Svedberg i hantverkarklassen. Fadern hade visserligen önskat att han skulle läsa till präst men därtill kunde Svedberg inte uppmana något intresse. Istället kom han att visa fallenhet för handel och ekonomi. Redan som tolvåring fick han sin första anställning som bodbetjänt hos farbrorden Johannes Svedberg som drev handelsbod på en av Vänersborgs bättre adresser, i sydvästra hörnet av Kungs- och Edsgatan, invid torget med dess livliga kommers. Endast 27 år gammal vann Peter Emanuel Svedberg burskap för att öppna egen handel i samma lokaler där farbrodern drivit sin verksamhet.
Svedberg kom också tidigt att erhålla några av stadens tyngsta förtroendeposter. Efter stadsbranden hösten 1834 behövdes driftiga och handlingskraftiga personer i stadens ledning. Flera av de sittande rådmännen var vid tiden gamla och saknade den förmåga situationen krävde. Landshövding Paul Sandelhielm förordnade Sved- berg, tillsammans med carduansmakare Anders Dahllöf, till extra rådman för att leda återuppbyggnads- och nödhjälpsarbetet. Att hans förmögenhet var bland de största i Vänersborg framgår av att han efter sina Bricollistbröder Johannes Spaak och Carl Adolf Malm ägde högsta röstetal till val av magistratspersoner och borgmästare. Själv valdes Svedberg in i handelsmannaklassen bland stadens Äldste. De Äldste hade vid denna tid förlorat sin egentliga makt och positionen var mer honorär. De- sto viktigare blev den plats han fick, tillsammans med Johannes Spaak, i styrelsen för stadens handelsmannaförening. Svedberg fick också en central roll i den stora omvandlingen av Vänersborgs kommunala förvaltning då han 1862 valdes in i det nyinrättade Stadsfullmäktige – föregångaren till våra dagars Kommunfullmäktige.
I samband med stadsbranden ödelades även Svedbergs butik och handelslager. Sin position som en av Vänersborgs främsta handelsmän manifesterade han dock ett par år senare då han lät arkitekten J C Kemner upprätta ritningar för en ny och imponerande handelslägenhet på samma plats som den tidigare. Svedbergs nya byggnad be- stod av fyra särskilda handelsbodar: speceribod, järnbod, brännvinsbod och saltbod. Därtill byggdes förråd och magasin, fähus och bostadslägenheter. År 1851 köpte Svedberg in landeriet Lyckhem, söder om staden, efter stadsläkaren Gudmund Sand- mark. På Lyckhem drev en av Svedbergs ogifta systrar hushållet och Svedberg själv tillbringade så mycket tid som möjligt med att rusta hus och trädgård på sitt landeri.
Om Svedberg och Malm kom från enkla bakgrunder var det tvärt om när det gällde brukspatron Carl Wikström. Han var född i staden 1793 som son till den mycket förmögne handlaren och patronen till Kollerö bruk Johan Wikström. Postmästarsonen Johan Wikström hade själv lagt grunden till sin förmögenhet. Efter att under några år ha drivit Glasfors bruk i Värmland köpte han 1810 in Kollerö bruk i Väne Ryr och senare även Rådanefors och Öxnäs bruk i Dalsland. På 1790-talet hade han också utverkat rätt att öppna tobaksspinneri i Vänersborg, något han troligen aldrig nyttjade. Johan Wikströms betydande inkomster framgår av att han ensam skattade mer än stadens övriga borgare tillsammans. I källmaterialet framstår han som något av en härskarnatur och beskrivs som ”de konservativa krafternas ankarfäste i Vänersborg”. När han avled 1818 delades arvet så att döttrarna fick Glasfors bruk medan sönerna Johan Emanuel och Carl skulle dela på Kollerö, Rådanefors och Öxnäs. Johan Emanuel Wikström saknade dock intresse för brukslivet. Han utbildade sig inom botaniken och kom att bli en av 1800-talets främsta svenska botaniker och chef för Bergianska trädgården. Bruken kom därför från 1824 helt att övertas av Carl Wikström som då bodde på Tenggrenstorp. Verksamheten var emellertid inte lika lönande som under faderns tid och i februari 1843 gick Carl Wikström i konkurs. Kollerö med dess skogar köptes av rådmannen i Vänersborg, Niclas Söllscher. När Vänersborgs Drätselkammare instiftades 1836 var Wikström, tillsammans med bland andra Gasslander, bland kammarens första ledamöter. Om inte på annat sätt så finner vi här en nära koppling till Gasslander, en kollegial vänskap som kan ha bidra- git till att Wikström som ende ickebricollist fanns antecknad bland de vänersborgare som reste till Göta Par Bricole 1838.
Handlanden Gustaf Jonsson, född 1808, inflyttade från Vänersnäs till Vänersborg omkring 1828. Han fick här plats som bodbiträde hos en av stadens större handlare, Fredrik Agrell med handelsbod vid Kungsgatan. Jonsson kom dock mycket snart att öppna egen rörelse och etablera sig som en av stadens ledande handelsmän. Efter stadsbranden köpte han år 1835 flera av de då avbrända tomterna vilka han senare kunde bebygga. Investeringen var god och i den omfattande handel som uppstod i samband med stadens återuppbyggnad tycks Gustaf Jonssons affärer varit särdeles lukrativa. År 1845 köpte han egendomen Karten, i Västra Tunhem några kilometer öster om Vänersborg, av stadens apotekare Johan Henric Forshaell.
Medicine doktorn Wilhelm August Palmaer var den av stiftarna som hade den kortaste karriären inom Par Bricole. Han var född 1808 i Flistad, Östergörland, som son till kyrkoherden Isac Palmaer. Familjen flyttade senare till Hjorted socken i samma landskap där Isac Palmaer blev kontraktsprost. Wilhelm August studerade medicin och kom som läkare att bosätta sig i Trollhättan. Att han drevs att vara en av stiftarna och första ämbetsmännen i Par Bricole i Vänersborg är ganska naturligt om han var sällskapsmänniska. Något nöjesliv av detta slag stod vid tiden knappast att finna i den kulturfattiga sågarby Trollhättan då var. Palmaer blev Vänersborgslogens förste ceremonimästare men var så endast ett knappt år. Den 29 april 1840 avled Wilhelm August Palmaer, endast 32 år gammal, i ”nervfeber” (tyfus). När hans dödsbo skiftades till föräldrarna rymde det ett försvarligt medicinskt bibliotek samt en uppsättning kirurgiska instrument. Bland boets skulder uppges bland annat 40 Riksdaler till Par Bricole.
Som framgår av ovanstående hade flera av Par Bricoles grundare inte endast ledande positioner i det nya Vänersborg som växte fram efter branden, de var dessutom entreprenörer som i flera fall skapat sin egen förmögenhet och samhällsposition. De tillhörde också den första generation där det egentligen var möjligt att klättra på samhällsstegen från lägsta till nära nog högsta pinnhål genom eget arbete och duglighet. Arv och stånd var ännu viktiga men inte allenarådande eller garant för en karriär inom handels- och ämbetsmannakår.
Havrehandlare och skeppsbyggare
De tidigare nämnda farhågor som rests gällande Vänersborgs ekonomiska framtid inför bygget av Trollhätte kanal skulle komma på skam med besked när även Göta kanal kunde öppna 1832. Genom denna fullbordade segelled mellan Stockholm och Göteborg kom Vänersborgs strategiskt goda läge att vara av grundläggande betydelse och helt enkelt en förutsättning för att staden skulle kunna ta steget in i 1800-talet och ta upp tävlan med andra vänerstäder.
Handelsrörelserna i det tidiga 1800-talets Vänersborg hade sin främsta näring i att förse stadens och den kringliggande landsbygdens befolkning med ett ganska smalt sortiment av varor. Bland det som salufördes i stadens bodar dominerade, sill, specerier, salt, kramvaror, manufaktur och brännvin. Från att handeln tidigare hade varit kringgärdad av tydliga restriktioner infördes en betydligt friare handelsordning i Sverige från 1847. Den friare ordningen skulle komma lägligt för Vänersborg och gynna handelns tillväxt. Samtidigt som de friare reglerna infördes bildades en sär- skild handelsförening i staden, en förening som styrdes av de fem mest inflytelserika handlarna – bland andra Peter Emanuel Svedberg och Johannes Spaak. Handlarna tillhörde nu en yrkesgrupp i ökande.
På 1830-talet klagade landshövdingen på spannmålshandelns låga siffror. Några år senare skulle emellertid läget vara ett annat. Under 1840-talet märktes en snabb och markant ökning. Flera handelsmän i Vänersborg började köpa upp spannmål på kommission för bland annat värmländska bruksägare och många köpte dessutom stora spannmålslager på spekulation. Antalet spannmålsforor från landsorten in i Vänersborg ökade och ett flertal större spannmålsmagasin byggdes upp längs hamn- kanalen. Även om siffrorna är osäkra kan man få en aning om ökningen då man noterar 16 000 tunnor spannmål på export 1853 och bara tre år senare var siffran 60 000. Det klart dominerande spannmålet var havre och avsättningsland var England där marknaden öppnats då man 1846 lättat på tidigare tullrestriktioner.
Med den omfattande havreexporten och därtill transitohandel med järn- och skogsprodukter väcktes frågan i Vänersborg om att söka stapelstadsrättigheter. Med status av stapelstad ägde man rätt att handla direkt på utlandet, alltså bli gränsort trots att man låg i inlandet. År 1856 lämnade staden in en ansökan i frågan och av Kungl. Maj:t fick Vänersborg tillståndet på en tioårig prövotid varefter det skulle tas upp till utvärdering och nytt beslut. Det ålåg också Vänersborg att uppföra våg- och mätarhus, packhus, vakthus och tullkammare. När väl dessa lokaler anskaffats och godkänts kunde stapelstadsrätten utfärdas den 16 mars 1857.
Samtidigt med den dramatiskt ökande handeln vid århundradets mitt ser man framväxten av en stark rederirörelse i Vänersborg. Sjöfarten gynnades av kanalutbyggnaderna – Göta kanal 1832 och anläggandet av 1844 års slussled vid Brinkebergskulle och Trollhättan. Den nya slussleden tillät större fartyg samtidigt som Vänersborgs hamnkanal och hamnanläggningar iordningställdes. Dessutom var naturligtvis den gynnsamma handeln med exporthavre en förutsättning för rederiernas lönsamhet. År 1840 kunde stadens flotta räkna 34 fartyg vilka främst engagerades i järn- och virkestransporter. När man vid slutet av följande årtionde såg en fördubbling av flottan rörde det sig om atlantgående fartyg med en ekonomisk bas i havren. Bland bricolleriets stiftare finner vi också några av stadens större redare, handlaren och bryggaren Johannes Spaak samt brukspatron Carl Wikström, med 5-6 fartyg vardera vid 1840-talets början. En tid bedrev även landskamrer Fredrik Håkan Gasslander rederiverksamhet med ett par fartyg.
Den gynnsamma sjöfarten lade även grunden till en egen varvsverksamhet bland vänersborgsredarna. Redan tidigt hade staden ett varv på den så kallade Sanden, be- läget på sandrevlarna omedelbar väster om hamnkanalen. Verksamheten här var förmodligen blygsam och inskränkte sig mestadels till reparationer och underhåll. När hamnkanalen reglerades och nya dragvägar anlades i samband med 1844 års slussled flyttades varvet på Sanden till den så kallade Dyviken, omedelbart nedanför den tomt där stadens nya fängelse inom kort skulle uppföras. Även om detta var stadens varv kom Dyviken att arrenderas av flera privata redare. Bland de första fartyg som här löpte av stapeln var redaren Carl Johan Anderssons skonert Alma och briggen Preciosa 1849. I tät följd öppnades nu också varv vid Gropbron och Tenggrenstorp, ett par kilometer söder om staden samtidigt som man också började skeppsbygge vid det så kallade Binäset strax söder om Dyviken. Förutom Carl Johan Andersson dominerades stadens rederirörelser av Gustaf Viktor Plate och Johannes Spaak.
År 1866 byggdes de sista skeppen vid Dyviken eftersom området kom att tas i bruk av den järnväg och det stationsområde som då var under anläggande på platsen. Skeppsbyggare Plate flyttade då varvet till Tackjärnsbacken, ett par kilometer väster om staden, på andra sidan Vassbottenviken.
Mot slutet av 1870-talet minskade verksamheten vid varven drastiskt. Orsaken står dels att finna i järnvägarnas tillkomst men också i vänersborgsredarnas konservativa hållning. När allt fler övergick till ångbåtstrafik valde vänersborgarna att hålla fast vid segelfartygen och snart blev man förbigången av Karlstads och Kristinehamns ångbåtsflottor. När de sista större skeppen gick av stapeln i Vänersborg 1883, skona- ren Elisabeth och galeasen Axel, kunde staden se tillbaka på nära 40 stolta varvs- och redarår. Omkring ett hundra fartyg hade byggts. Dessa tillhörde de främsta i sitt slag, eftertraktade smidiga seglare, i landets kanske modernaste flotta som bokstavligen famnade världen och förde hem laster och berättelser om äventyr och upplevelser från orter dit de flesta vänersborgare endast kunde segla i sina drömmar.
Den lukrativa handeln med den enormt lönsamma havreexporten hade vid denna tid sett sina bästa dagar för Vänersborgs del. De en gång så efterlängtade stapelstadsrättigheterna visade sig ett stycke in på 1860-talet kosta mer än vad de gav. Samtidigt hade kanalen fått konkurrens och var inte längre den givet viktigaste transportleden i riket. Stambanan mellan Stockholm och Göteborg hade öppnats och mellan Uddevalla – Vänersborg – Herrljunga planerades en järnväg som stod klar 1867. Detta innebar att då det var dags att ompröva Vänersborgs stapelrätt blev beslutet att den- samma upphörde från och med 1868.
Ordenslivet i det tidiga 1800-talets Vänersborg
Som regements- och länsstad hade Vänersborg bland sina invånare tidigt en grupp ämbetsmän och officerare vilka utgjorde kärnan i det organiserade sällskapsliv vi kan skönja i staden från 1700-talets senare hälft. Ett av de första kända ordenssamfunden var sällskapet De Gamle Göther som instiftades i Vänersborg på Gustav III:s födelsedag 24 januari 1776. Sällskapet bildades i en tid av ordenssvärmeri, vurm för den gustavianska kungamakten och ett romantiserat historiskt tillbakablickande. De Gamle Göthers syfte var att: ”Jämte minnets upplivning av våre gamle förfäder, de Gamle Göther, och deras ryktbara tapperhet och övrige dygder, har detta fostbrödralag tillika velat helga sin inrättning åt de store Gustavernas dyrkan”. Bland dess medlemmar finner man främst högre tjänstemän och officerare medan hantverkare hör till undantagen. Kärnan bland medlemmarna tycks ha funnits bland ämbetsmän knutna till bygget av Trollhätte kanal, tjänstemän som var förlagda till Vänersborg under byggnadstiden. En central del i sällskapets verksamhet var anordnande av olika högtidsfester i samband med kungliga jubiléer. Vanligtvis höll man sina samman- komster hemma hos rådman Maccabeus Thornton som hade sin bostad i nordöstra hörnet av Residens- och Drottninggatan. Mötena kunde kombineras med samlingar i stadens rådhus på nuvarande norra residenstomten, tvärs över gatan från Thornton. Året efter instiftandet berättas i lokaltidningen om en storslagen fest kung Gustav till ära. Man höll stor middag, fyrverkerier avbrändes, kanonsaluter sköts, penninggåvor utdelades till behövande, skålar utbringades och unisont sjöng ordensbröderna:
”I Göstafs Namn vi lyckligt finna
Glädje-Hav.
För Dig en skål bör rinna,
Brödralag!
Skull någon av oss svika?
Nej. Tillika,
Låt oss fika.
Dricka med behag!”
Det är oklart hur länge sällskapet existerade men troligen upphörde verksamheten vid tiden för statsvälvningen 1809. Dessförinnan hade också flera av de drivande krafterna inom orden, tjänstemännen vid kanalbygget, lämnat Vänersborg efter kanalens färdigställande. Delar av dess Götiska vurm axlades av Götiska förbundet som bildades i Västra Tunhem 1810. År 1823 var i varje fall De Gamle Göthers saga all då sällskapets tillhörigheter såldes på offentlig auktion i Vänersborg. En uppgift anger att sällskapets kista och silverbeslagna ”Götahorn” såldes på auktion så sent som i april 1830, långt efter det att ordensbröderna skingrats.
I det tidiga 1800-talet finner vi ett nytt ordenssällskap som etablerar sig i Vänersborg – De Onämnde Bröders Förbund. Detta sällskap, som hade sin storhetstid under 1820-30-talen, var en uppenbar föregångare till Par Bricole när det gällde medlems- krets och karaktär. Allt tyder på att De Onämnde Bröder i Vänersborg grundades i slutet av 1810-talet med den finlandssvenske fältrevisorn och proviantmästaren Johan Slöör (1787-1841) som ordförande. Slöör hade kommit till Vänersborg på 1810-talet där han 1815 gifte sig med Anna Ulrika Lundin. Från 1824 till sin död arrenderade han Hults gård i Trollhättan av Kanalbolaget. Sällskapet De Onämnde Bröder, som arbetade i tre grader, hade en uppenbar skämtsam och studentikos prä- gel med tydliga anspelningar på och drift med etablerade ordenssällskap som till exempel Frimurarorden. I de bevarade ritualhandlingarna har förbundets ordensvisa nedtecknats, den visa som bröderna sjöng efter en genomförd reception då en ny broder intagits i kretsen.
”Winet fröjdar Meniskans hjerta,
gamle Syrachs valspråk war
och att lindra hennes smärta
drack han också som en karl:
Bröder! Äfven wi att Gubbens visdom följa tömma våra glas i frid och glättighet, fördomar som rök förswinna i vår krets som lifwas utaf enighet.”
Man känner inte till var De Onämnde Bröder hade sin logelokal. Av allt att döma hade de ingen egen sådan utan man fick hyra in sig någonstans i centrala staden för sina möten. Eftersom man uppenbarligen verkade såväl före som efter branden måste man ha funnit olika vistelseställen. De sista åren kan man hålla för troligt att man lånade den större festlokal som inrymdes i det Lidbergska huset vid torget med adress Drottninggatan 10.
Den tydliga kopplingen till Par Bricoles inrättande i Vänersborg finner vi vid granskning av De Onämnde Bröders ämbetsmannaförteckning av år 1836. Som vice ord- förande står nämligen Fredrik Håkan Gasslander medan sekreterarsysslan var anför- trodd Carl Adolf Strömberg, alltså två av de personer som i augusti 1838 for till Göta Par Bricole för att få upprätta en loge i Vänersborg.
Organisationen inom De Onämnde Bröder liknar även den till viss del Par Bricole. Det finns en lands- eller moderloge i Stockholm. Vänersborgslogen är nummer 13. När Gasslander flyttat till Borås inrättas där loge nummer 14 omkring 1820 varför det får hållas som troligt att Gasslander, som bevisligen var medlem före han lämnade Vänersborg 1819, varit något av en länk mellan de båda logerna. Kopplingen Borås – Vänersborg känner vi även från Par Bricole där Vänersborg blir moderloge för Borås 1860.
Man kan ju då fråga varför man i slutet av 1830-talet övergav De Onämnde Bröder för Par Bricole. Av den bevarade ämbetsmannaförteckningen att döma existerade ju De Onämnde Bröder så sent som 1836, endast två år före Gasslander och hans vän- ner arbetade för att instifta Par Bricole i Vänersborg. Att en liten stad som Väners- borg skulle kunna bära två så liknande sällskap som Par Bricole och De Onämnde Bröder skulle vara osannolikt. Man hade helt enkelt att välja. Förmodligen sågs Par Bricole som ett bättre alternativ med en stark moderloge i Göteborg. Måhända att De Onämnde Bröder också var på tillbakagång i övriga delar av landet eftersom ordens- sällskapet inte lämnat några övriga spår till eftervärlden.
Ser man till den betydelse teater, sång och musik har inom Par Bricole kan man kanske också betrakta amatörteatersällskapet Thalia som en föregångare av vikt vilken banade vägen för senare talanger inom den Baccanaliska teatern, musiken och körverksamheten. Sällskapet bildades år 1818, förmodligen vid samma tid som De Onämnde Bröder. Bland Thalias medlemmar, vari även kvinnor ingick, fanns en ut- talad önskan att bereda stadens invånare teaterföreställningar och olika skämtsamma sällskapsspektakel. I sällskapets protokollbok anges syftet med föreningen vara:
”1. Att under vintern, så ofta ske kan, och om möjligt var 14:de dag, på Sällskapets
teater uppföra en eller tvenne pjäser.
2. Att även under vintern och då lägligt är giva konserter.
3. Att, såväl sommar som vinter anställa, efter särskild överenskommelse Dans eller
andra Lustbarheter.”
Man hade ingen egentlig teaterlokal till sitt förfogande utan fick provisoriskt inhysas i den för tillfället ommöblerade rådhussalen. Även om man har belägg för att teater spelats i Vänersborg redan på 1750-talet så är Thalia, vad vi vet, det första organiserade teatersällskapet med säte i staden. Det vanliga var annars att resande teater- sällskap besökte Vänersborg för kortare gästspel. Thalias repertoar var omfattande och man kan förstå att det krävde tid av medlemmarna. Kanske är det därför inte förvånande att Thalia upphörde efter nio år, 1827. Sällskapet återupplivades vid några korta tillfällen härefter under namn Nya Thalia, Thalias Vänner och Lilla Thalia.
Thalia samlade mellan 80 – 100 medlemmar vilka alla förpliktade sig att biträda säll- skapet i dess verksamhet, som musiker eller skådespelare. När Thalia bildades 9-10 november 1818 och då dessa regler antogs var en av undertecknarna just Fredrik Håkan Gasslander, medlem i De Onämnde Bröders Förbund och blivande bricollist. Gasslander var dock inte ensam. I medlemsförteckningen förekommer ytterligare tre i sammanhanget bekanta namn: Carl Adolf Strömberg, Peter Emanuel Svedberg och Carl Wikström. Den första pjäs man satte upp, redan 8 november 1818, var ”Den landsförviste eller Fattigdomen och den ädla Stoltheten” där Gasslander spelade Major Blum. Samma kväll spelade man komedin ”Kapten Puff” av den välkände bricollisten Olof Kexel, en av grundarna till Moderlogen i Stockholm på 1770-talet.
Man märker även ett visst socialt engagemang bland Thalias medlemmar. Vid några tillfällen lät de biljettintäkterna gå till kyrkan för att fördelas till stadens behövande. Likt De Gamle Göther kunde även Thalia ge sig hän åt viss rojalistisk yra som när man i maj 1826 uppförde en för tillfället skriven prolog för att fira arvfursten Carls (Carl XV:s) födelse. När Thalias skådespelare slutligen lämnade scenen, den 15 december 1827, gjorde man det så som man börjat – med en uppsättning av ”Kapten Puff”.
Om man skall se till Par Bricoles föregångare i Vänersborg så bör man framhålla Thalia nära nog lika mycket som De Onämnde Bröders Förbund då man i Thalia fann en arena åt Vänersborgs teater- och musiktalanger. I alla tre sällskapen finner vi ju också både Gasslander och Strömberg. Jämför man Thalias medlemsmatrikel av år 1827 och den för Vänersborgs Par Bricole 1841 finner man 23 tidigare Thalia- medlemmar bland de 125 bricollisterna.
Vänersborgs Par Bricole 1839
Efter det lyckade besöket hos Göta Par Bricole i augusti 1838 kunde man med Göteborgslogens gillande i oktober samma år sända in en ansökan till Höga Styrande Konseljen i Moderlogen i Stockholm med ansökan om att få bilda loge i Vänersborg. Från Stockholm kom positivt svar i form av en stiftelseurkund daterad redan 3 februari 1839. Det var då Göta Par Bricole som av Moderlogen beordrades ”att i behörig ordning och med all den glans och festivitet, som den högtidliga akten fordrade, öppna och inviga den nya logens arbete”.
Även om det ålåg Göteborgsbricollisterna att inviga logen i Vänersborg var det upp till vänersborgarna att ordna alla förberedelser genom att införskaffa regalier, inventarier, logeinredning med mera. Flera personer lade egna bidrag och särskilda aktiebrev kunde tecknas för att samla de 900 Riksdaler som krävdes, en för tiden ansenlig summa. Därtill behövde man naturligtvis värva nya ordensbröder för att ett livskraftigt bricolleri skulle kunna etableras. Risken var ju annars att detta kunde bli en kortlivad historia och kanske hade man De Onämnde Bröders Förbunds öde i åtanke. Redan till invigningskalaset 15 september 1839 hade man samlat 13 recipienter hämtade ur stadens borgarklass. Bland de sökande märktes bland andra kyrkoherden, borgmästaren, apotekaren, handlare, rådmän med flera. Även landshövdingen Paul Sandelhielm hade bjudits in att övervara högtidligheterna och det var också han som fick uppdra- get att föra in logens blivande ordförande Fredrik Håkan Gasslander i ordenssalen inför stiftarna från Göteborg. Efter avslutad loge och utväxlande av lyckönskningar och hedersbetygelser följde ett festligt måltidskalas. Bröderna från Göta Par Bricole framförde en för tillfället författad pastoral där sista versen löd:
”Från Mälare-Kungens hatt
Till Trollhätte-fallens tratt –
Må bröder salutera
Och spiritus dirigera
En fullständig harmoni,
Där bombertar fyllas i!
Vår nyfödda syster,
Må Hon ge glans åt Bricolleri!”
Den första ämbetsmannakåren som sattes att leda Vänersborgslogen bestod av de i sammanhanget välkända namnen:
Styrande Mästare: Fredrik Håkan Gasslander Ceremonimästare: Wilhelm August Palmaer Förste Ordningsman: Peter Emanuel Svedberg Andre Ordningsman: Carl Adolf Strömberg Skattmästare: Johannes Spaak Proto-Notarie: Carl Adolf Malm Providör: Peter Emanuel Svedberg
Det finns inga säkra uppgifter om var Vänersborgs Par Bricole höll sin invigningsfest eller de närmast följande årens loger och möten. En god gissning skulle kunna vara de sällskapslokaler som inrymdes i det tidigarenämnda Lidbergska huset på Drottninggatan 10 där man förmodar att även De Onämnde Bröder haft sina loger. Ett alternativ kan också ha varit Werlinska huset vid Edsgatan där bland annat stadens Societetssällskap hade sina möten före inflyttningen i eget hus.
Vänersborgslogen var ju i antal medlemmar inte särskilt imponerande varför man under hösten 1839 höll inte mindre än sex ytterligare loger med inval av nya bröder. Av allt att döma fyllde bricolleriet ett uppdämt behov när det gällde denna form av sällskapsliv. Nyrekryteringen var imponerande och inom ett par år var medlemsantalet uppe i 125 bröder. Eftersom det ännu bara fanns tre loger i landet fick Vänersborgslogen naturligt ett upptagningsområde som sträckte sig utanför stadens hank och stör. Vi finner de första åren ordensbröder med hemadresser i bland annat: Trollhättan, Sollebrunn, Uddevalla, Borås, Åmål och Strängnäs. Även om bricolleriet inte samlade några medlemmar från samhällets lägre skikt framkommer en förhållandevis stor bredd av yrkestitlar bland de tidiga bröderna. Vi finner här allt från landshövding, landskanslist, lagman, överste och kontraktsprost till postmästare, slussbokhållare, pastorsadjunkt, sergeant och målare. Även om den rika nyrekryte- ringen var glädjande framskymtar visst missnöje från några bröder över att man kan- ske valde in en allt för stor bredd vilket skulle kunna hota sällskapets exklusivitet. Det var ju ändå av vikt att finna talanger inom musik, sång och teater och då kanske inte den lilla stadens allra översta skikt räckte till.
Efter några år där man troligen arbetade i den Lidbergska festvåningen, alternativt Werlinska huset, kunde Vänersborgs bricollister får en mer permanent adress för sin verksamhet. Åren efter stadsbranden 1834 uppförde, som nämnts, handlanden och sedermera bricollisten Carl Adolf Malm ett tvåvånings stenhus med adress Kungs- gatan 15, på platsen för nuvarande Kulturhuset. När han i början av 1840-talet också uppfört det så kallade Malmska, numer känt som Paalzowska, huset i hörnet av Hamn- och Kungsgatan sålde han stenhuset på nummer 15 till det Societetssällskap som bildats år 1838. Sällskapet som ännu existerar är Vänersborgs äldsta levande förening och alltså ett år äldre än Par Bricole. I november 1843 kunde Societets- sällskapet, som nu bildade ett bolag, fira sina nya lokaler med en invigningsfestlig- het. Det nya societetshus man nu öppnade rymde sällskaps- och läsrum, restaurang, biljard samt en flyttbar teater i societetssalen. Med andra ord fick Vänersborg här sin första permanenta offentliga nöjesscen och lolaktidningen vittnar om en synnerligen rik verksamhet med teaterföreställningar, konserter, baler och andra festligheter. Särskilt högtidligt blev det i samband med kungliga jubileer som man av tradition firat med besked i Vänersborg sedan De Gamle Göthers tid.
Societetshuset blev nu också Vänersborgs Par Bricoles fasta punkt för en lång följd av år. I societetssalen kunde man duka upp till loge och i lokalerna fanns lagerutrym- men som kunde inrymma inventarier, arkiv med mera. I husets restaurang kunde man duka upp till måltidskalas och handlare Jonas Lidberg, som tidigare haft verksamhet i det Lidbergska huset på Drottninggatan, blev förste källarmästare i Societetshuset.
De framgångsrika åren i Societetshuset skulle få ett dramatiskt slut natten till fre- dagen 16 november 1860. Vid midnatt väcktes vänersborgarna av skott från brandkanonerna vid kyrkan, klockklämtning och ett muller från larmtrumman. Eld hade utbrutit i societetshusets ladugårdsbyggnad och med en tilltagande vind spred sig den röde hanen med okontrollerbar hastighet i kvartersbebyggelsen. När lågorna falnade under fredagen hade hela den norra delen av kvarteret lagts i aska, det vill säga hela raden av byggnader längs Kungsgatan mellan Edsgatan och Kyrkogatan. För Par Bricoles del innebar detta inte bara att man stod utan logelokal, man hade också förlorat sina inventarier och merparten av arkivhandlingarna från logens tidigaste verksamhetsår.
I väntan på nya lokaler kom man, tillsammans med Societetssällskapet, provisoriskt att hyra in sig i Carl Adolf Malms hus vid Hamngatan där det ordnades kombinerad loge- och teaterlokal. För trakteringen anlitades Anna Britta Edström som höll schweitzerirörelse i samma lokaler. Edström var något av en nöjesprofil i 1800-talets Vänersborg. Under några år drev hon Stadskällare och biljard i landssekreterare Carl Adolf Strömbergs fastighet och på 1870-talet arrenderade hon Kasens utvärdshus. Mest känd var hon kanske dock för den populära ”Gröna stugan” vid Residensbrons västra ände, ett kärt tillhåll för stadens ”toddygubbar”. Möjligen hade Anna Britta Edström tjänat Par Bricole redan 1839 då hon arbetade som piga i Lidbergska huset.
Efter nio år hos Anna Britta Edström kunde Par Bricole flytta åter till Kungsgatan 15 år 1869 och det magnifika Stadshus som uppförts på ruinerna av det nedbrunna So- cietetshuset. Stadshuset blev för generationer Vänersborgs verkliga nöjespalats med stadshotell, restauranger, biljard, societetssal och fast teatersalong. Det av byggmästare August Krüger ritade huset blev även stadens administrativa centrum med lokal för Stadsfullmäktige.
Stiftarna går ur tiden
När Vänersborgs Par Bricole grundades 1839 stod staden så att säga på startlinjen till de ekonomiskt mest framgångsrika årtiondena man hittills skådat. Som tidigare nämnts etablerades och växte Vänersborgs Par Bricole i en stad som stärkte sin posi- tion som ämbetsmannastad samtidigt som fartyg i tusental årligen anlöpte hamnen och när närmare hundra atlantgående segelfartyg byggdes och lämnade stapelbäddarna på de varv som etablerats. Staden fick sina arenor för det offentliga nöjeslivet med teater, societetslokaler och stadshotell. Man fick sina första dagstidningar av mer modernt snitt och på 1850-talet byggdes här en av landets största telegrafstationer samtidigt som Vänersborg erhöll stapelstadsrätt med möjlighet att bedriva handel direkt på utlandet. Åren kring 1860 omvandlades apologistskolan till läroverk vilket också gav Vänersborg epitetet lärdomsstad.
I Par Bricoles matriklar kan vi finna personer delaktiga och drivande i samtliga dessa verksamheter. Under 1870-talet stagnerade dock den ekonomiska framgångssagan. Havrehandeln minskade liksom sjöfarten och vid varven hade snart de sista fartygen byggts. Stapelstadsrätten hade upphört redan på 1860-talet. År 1875 etablerades Frimurarorden i Vänersborg då Johanneslogen Räta Vinkeln öppnade. Samtidigt ser man en tydlig nedgång i Par Bricoles aktiviteter. Bland orsakerna kan vi finna den allmänna ekonomiska stagnationen liksom kanske viss konkurrens från frimurarna. Dessutom har vi nu ett definitivt generationsskifte där de sista av Par Bricoles stiftare lämnar scenen.
Den förste av de som undertecknade framställan 1838 om att få öppna en loge i Vänersborg läkaren Wilhelm August Palmaer avled, endast 32 år gammal, redan våren 1840 då ordensarbetet ännu var i sin linda. Han hade tjänstgjort som Ceremonimästare i de första månadernas täta receptioner och om han fått leva kan man här ana en lång karriär inom bricolleriet. I de minnesord som skrevs av ordensbröderna efter Palmaers död framträder en kluven bild av den unge bricollisten. Han beskrevs som ”levnadslustig” och inom den medicinska vetenskapen troddes han kunnat ha nått långt. En inte lika lysande sida var hans hetsiga temperament då han led av en allt för stor ”ömtålighet och retlighet”, något som tog sig uttryck i såväl ord som handling. Vårvintern 1840 hade det skett någon incident under en festlig logesammankomst som man önskade bortförklara med att det kanske hade samband med den annalkande nervfeber som inom kort skulle lägga Palmaer i graven.
Brukspatron Carl Wikström var ju en av de som inbjöds att resa med till Göteborg 1838 men räknas inte bland de direkta stiftarna. Han var den ende i sällskapet som då ännu inte var bricollist. Då Wikström var förhindrad att deltaga vid invigningen av Vänersborgslogen i september 1839 recipierade han först 31 oktober samma år. Redan från ungdomen hade han en tillsynes tryggad ekonomi grundad i faderns handel och lilla bruksimperium vilket stärktes av hans egen rederirörelse. Som nämnts ändrades förutsättningarna drastiskt och konkursen var ett faktum 1843.
Året innan konkursen hade Carl Wikström med familj flyttat ut till landeriet Teggrenstorp, ett par kilometer söder om centrala staden. När han hastigt avled i ett slaganfall i februari 1853 var det inte mycket i hemmet som vittnade om den en gång så burgna familjen. I bouppteckningen upptas överhuvudtaget inga föremål som vittnar om ett högreståndshem. Gångkläder, diverse husgeråd med mera värderas inte mer än till 675 Riksdaler medan skulderna överstiger denna summa med ett par hundra. En av fodringsägarna var ordensbrodern Peter Emanuel Svedberg för en summa av 133 Riksdaler.
Den driftige ämbetsmannen, lasarettssysslomannen och landssekreteraren, Carl Adolf Strömberg lade ner sina jordiska verktyg i november 1859 drygt 72 år gam- mal. Likt Wikström drabbades han av slag. Här ser vi dock ett mer burget hem med en större fastighet i nordöstra hörnet av Hamn- och Drottninggatan. Detta, det så kallade Strömbergska huset, kom att läggas i ruin vid en omfattande kvartersbrand elva år senare. Därutöver ägde Strömberg tomter samt ett hyreshus på ofri grund i staden. Vid en granskning av hans räkenskaper kanske det yttre vittnade om en bättre ekonomi än vad som verkligen var fallet. Tillgångar och skulder gick på ett par tusenRiksdaler när närmast jämnt upp. Bland fodringsägarna finner vi medstiftaren till Vänersborgs Par Bricole, Gustaf Jonsson.
Två dagar före julaftonen 1862 avled, 71 år gammal, Fredrik Håkan Gasslander, initiativtagaren till Vänersborgs Par Bricole och tillika dess första Styrande Mästare. I januari samma år hade han följt sin endast 27-årige son Johan Samuel till graven och när Gasslander undertecknade sonens bouppteckning var det med en märkbart skör och darrig hand. Gasslander hade gjort en lysande karriär inom länsstyrelsen och då landshövding Paul Sandelhielm hastigt avled i kolera 1850 blev Gasslander utnämnd till tillförordnad landshövding över Älvsborgs län. Flera av länets riksdags- män uppvaktade kung Oscar I med önskan om att Gasslander skulle få landshöv- dingeposten som ordinarie. Då kungen istället utnämnde polismästaren i Stockholm Bengt Carl Bergman till landshövding väckte detta stor besvikelse.
Orsaken till Oscar I:s ovilja att ge den mycket populäre Gasslander landshövdinge- tjänsten grundades förmodligen på hans allt mer prekära ekonomiska situation. Vad som ledde till hans problem är oklart men den driftige och levnadsglade Gasslander tvingades i personlig konkurs i december 1854. En av hans antagonister, postmäs- taren i Åmål August Edvard Lilliestierna, ville göra gällande att situationen skapats genom ”yppig levnad”. Gasslander kom att avgå från sin tjänst som landskamrer och lämnade samtidigt sin post i stadens drätselkammare. Året efter konkursen lämnade han också ordförandeskapet i Par Bricole. För sin försörjning fick han tjänst som postinspektor i Vänersborg.
Gasslanders skulder var betydande där den till änkefriherrinan Maria Haij, f. Söllscher, var den i särklass största med 35 000 Riksdaler, en för tiden betydande summa. Merparten av Gasslanders lösöre kom att köpts in av hans före detta kollega, landskamreren Johan Magnus Ryding som lät Gasslander behålla inventarierna mot erläggande av årlig hyra. I boet fanns även skuld till PB-bröderna Carl Adolf Malm och Peter Emanuel Svedberg. Hos den senare hade Gasslander pantsatt en snusdosa i guld samt en silverkanna. Gissningsvis rörde det sig om den kanna han en gång fick som erkänsla från Borås stads invånare för sitt goda arbete.
Problemen till trots kan Gasslanders betydelse för Vänersborgs Par Bricoles grundande inte överskattas. Han var inte endast drivande vid själva skapandet av logen och dess Styrande Mästare i 16 år utan även en betydelsefull länk till det tidigare sällskapet De Onämnde Bröder liksom teatersällskapet Thalia.
En av Vänersborgs Par Bricoles mest uppskattade bröder var possessionaten Carl Adolf Malm. När han avled stilla hemma på landeriet Nabbensberg vårvintern 1865 hade han sedan några år varit borta från föreningslivet på grund av smärtsamma giktplågor. Hans tid som en mycket uppskattat bricollist var för det inte glömt. Några dagar efter hans bortgång publicerade lokaltidningen en minnesruna som får ses som något av det mest hedrande eftermäle en broder i Par Bricole kan få:
”Naturen hade på honom slösat de älskvärdaste gåvor: en reslig vacker gestalt, ett gott huvud och alla de umgängesgåvor som göra människan eftersökt och firad i sällskapslivet. Själv älskade han, i sin hälsas dagar, se glada vänner omkring sig och glädjen var jublande då han höjde sin klangfulla stämma till en glad sång eller ett humoristiskt tal. Huru hans vagga stod på en obemärkt plats öppnade dock hans sprittande humor och fina väsende salongerna för honom där han under många år var den värmande och livgivande solen. Herr Malm var en av sällskapet Par Bri- coles stiftare och under många år en av dess styrande mästare. Det var där hans ständigt muntra lynne förskaffade honom tillnamnet den glade.”
Att Malm, trots att han ägde landeriet Nabbensberg liksom en fastighet vid Nygårdsängen, hade stora skulder var detta inget som på något sätt skuggade minnet av en mycket uppskattad vän och bricollist. Vid logens inrättande utsågs Malm till dess förste Proto-Notarie, ett uppdrag han innehade till 1842. Därefter valdes han till Ceremonimästare för att 1847 tillträda posten som Deputerad Styrande Mästare. Han lämnade sitt uppdrag på grund av sjukdom 1860.
När Peter (Per) Emanuel Svedberg avled i september 1870 förlorade Vänersborgs Par Bricole ett av sina tyngsta och mest betrodda namn samt den sista starka ännu verksamma länken till sällskapets grundande. Hans digra dagsverke hade i så myck- et följt Vänersborgs ekonomiska utveckling. Svedbergs handelsföretag hade varit ett av de mer lyckosamma i staden och han efterlämnade en förmögenhet med tillgångar för över 150 000 Riksdaler. Själv bildade Svedberg aldrig familj och när han lämna- de affärslivet två år före sin bortgång överläts handeln till de båda brorssönerna Hjal- mar och Oscar. Vid logens inrättande 1839 beklädde Svedberg posterna som Förste Ordningsman och Providör. Från 1863 till sin bortgång var han Styrande Kanslär.
Den siste av Vänersborgs Par Bricoles stiftare ännu verksam i staden var handlanden Gustaf Jonsson. Hans roll som stiftare är inte helt klar. Jonsson tillhörde Göta Par Bricole och var en av de bröder vilka undertecknade den önskan som sändes till Moderlogen i Stockholm om tillstånd att inrätta en loge i Vänersborg. Dock finns han inte med vid logens öppnande 1839 men nämns i protokollet som stiftare om än ej närvarande. I senare protokoll står hans namn dock inte att finna då just stiftarna räknas upp. Gustaf Jonsson kom heller aldrig att inneha några framträdande poster inom Vänersborgs Par Bricole. Däremot kan hans handelsmannakarriär räknas till en av Vänersborgs mer framgångsrika. Han tillbringade mycket av sin tid på egen- domen Karten och det var också där han avled i oktober 1878.
Redan 1856 hade Johannes Spaak lämnat Vänersborg och flyttat till Stockholm där 27 han drev bryggeri på Sahlbergs gränd (senare Blekingegatan) i Katarina församling. Själv hade han sin bostad på Götgatan. År 1878 flyttade Spaak med sin hustru och piga till Gamla Stan med adress Kornhamnstorg. Två år senare den 31 mars 1880 avled Johannes Spaak som den siste av de sex män som 42 år tidigare äntrat Drakens rygg och ett kapitel i Det Lysande Sällskapet Vänersborgs Par Bricoles historia var därmed till ända. Spaak blev logens förste Skattmästare och kvarstod i ämbetet till 1851.
Som nämnts ovan var Vänersborgs Par Bricole nära att följa sina stiftare i graven under 1870-talets andra hälft. Intresset minskade och en tid låg logearbetet helt nere. Orsakerna kan man bara spekulera i. Det kan naturligtvis varit av betydelse att den första generationen vid denna tid för alltid lämnat scenen. Dessa män, alla födda under den gustavianska eran, hade fostrats av den första generationen svenska bri- collister och hade dessutom varit byggare av det nya Vänersborg. Kanske var det svårt för den andra generationen bricollister i Vänersborg att känna samma entu- siasm och axla manteln från föregångarna. Samtidigt råkade Vänersborg, efter en lång rad framgångsrika år, in i en ekonomisk stagnation som även bör ha påverkat stadens sociala liv.
Några bröder ville dock inte se bricolleriet dö, däribland Ordensskalden Ludvig Zacharias Barkstedt, ”Vänersborgs Bellman”. Han manade Styrande Mästaren Carl Erik Christian Kuylenstierna till krafttag för att rädda logen. På själva juldagen 1875 skrev Barkstedt ”med tårade ögon”: ”En uppryckning måste ske men härför är nö- digt att anskaffa litterära och musikaliska förmågor, goda talare, sång och musik, dragande nöjen och roligheter samt pängar”.
Kammarherren, förste majoren och järnvägskamreren Kuylenstierna föddes i Stockholm 1817 och kom som furir till Västgöta-Dals regemente i Vänersborg 1834. Mitt under sin militära karriär valdes han in i Vänersborgs Par Bricole vid 1850-talets början och ett tiotal år senare, 1862, utnämndes han till arbetsgradernas förste Ord- förande. Tidigare hade arbetsgraderna letts av den Styrande Mästaren. När så Kuylenstierna 1871 valdes till Styrande Mästare var det till ett Par Bricole som tycktes ha sett sina bästa dagar i Vänersborg. Han insåg att det nu krävdes nya krafter i ämbetsmannakåren för att lyckas vända kräftgången och han förmådde också efter idogt arbete entusiasmera en skara, delvis nya, ämbetsmän för att åter bringa reda i arbetet. Kuylenstierna var även den förste att recipieras i den nyöppnade frimurar- logen i Vänersborg och kan här ha öppnat en länk mellan de båda ordenssällskapen.
Från 1880-talets första år märks åter ett större intresse och en livligare aktivitet inom Vänersborgs Par Bricole. Generationsväxlingen var ett faktum. Carl Erik Christian Kuylenstierna lämnade sin post som Styrande Mästare efter väl förrättat dagsverke 1887 och avled sex år senare. Om Gasslander står som grundare av Vänersborgs Par Bricole kan Kuylenstierna ses som dess livräddare 40 år senare.
Den stora ekonomiska expansionen i Vänersborg med dess efterföljande kris och stora konkurser bland handelsmännen hade bedarrat eller som lokaltidningen skrev, att ”…. man väl icke bliver bottenrik, men ej heller förlorar fotfästet och står på huvudet i sörjan, såsom det ej sällan hände under den föregående rasperioden här- städes”. Ämbetsmannastaden vilade lugn och trygg i sig själv som en stilla bloms- terkorg – en stad som med ett sting av ironi snart skulle komma att kallas Lilla Paris.
Källor
Litteratur
Corin, Carl-Fredrik, Vänersborgs historia I. Tiden till 1834, Göteborg 1944. Hasselberg, Gösta, Vänersborgs historia II. Tiden 1834-1944, Göteborg 1944. Hildebrand, Bror Emil, Festskrift med anledning av S:t Johanneslogen Räta Vin- kelns 50-års Jubileum 1875-1925, Stockholm 1925.
Johansson, Peter, Johan Emanuel Wikström. Bruksägarsonen som blev botaniker. Ingår i: Vänersborgs Söners Gilles årsskrift 2011, Trollhättan 2011.
Johansson, Peter, Mannen som önskade famna världen. Filantropen, samlaren och resenären Johan Adolf Andersohn, Vänersborgs museums skriftserie nr 6, Väners- borg 2013.
Johansson, Peter, Värdshuset Kasen. Ett nöjespalats i 1800-talets Vänersborg, Vä- nersborgs museums skriftserie nr 3, Uddevalla 2005. Lilliestierna, August Edvard, En åttiårings minnen, Vänersborg 1874.
Lind, Sven, Det Lysande Sällskapet Vänersborgs Par Bricole 1839-1989, Väners- borg 1989.
Lindedal, Hjalmar, Vänersborgs historia och vänersborgs-historier, Vänersborg 1927.
Mattsson Gottfrid [Red], Sällskapet Par Bricole. Historik och Porträttgalleri med Biografier, Stockholm 1946.
Wallin, Jonas, Vänersborgs Par Bricole 1839-1914, Vänersborg 1914.
Wallin, Jonas, Vänersborgs Par Bricole 1839-1939. Hundraårsberättelse, Väners- borg 1939.
Weiss, Einar, De Onämnde Bröders Förbund, Ingår i: Vänersborgs Söners Gilles årsskrift 1972, Vänersborg 1972.
Ängermark, Wilhelm [Red], F. A. Zettergren Teckningar från Vänersborg och Vä- nersborgstrakten 1842-1870, Vänersborg 1978.
Tidningar/ Tidskrifter
Tidning för Wenersborgs Stad och Län Wenersborgs Tidning
Arkiv
Det Lysande Sällskapet Vänersborgs Par Bricole: Personbiografier och Levnads- teckningar.
Kyrkoarkiv
Kyrkböcker och från församlingarna:
Borås
Flistad (Östergötland)
Gärdhem
Hjorted
Naglum
Stockholm Katarina
Stockholm Storkyrko
Surteby
Uddevalla
Vassända
Vänersborgs stadsförsamling